Fisken i haven är vår gemensamma resurs, men också vårt gemensamma ansvar. Det är många som är delaktiga i förvaltningen av fisket, både här i Sverige och internationellt.
Inom EU regleras fisket sedan 1983 genom EUs gemensamma fiskeripolitik, GFP, som bland annat bestämmer hur många fiskefartyg som får fiska och hur mycket fisk som får tas iland. EUs fiskeripolitik ses över vart tionde år, senast 2013. Då infördes bland annat tydligare mål för hållbart fiske, samt förbud mot utkast*, så allt som fångas ska nu tas iland.
EUs fiskeministrar beslutar om EUs fiskekvoter, alltså hur stor mängd av olika arter som totalt får fiskas upp. Besluten grundar sig på vetenskapliga rekommendationer från bland annat Internationella havsforskningsrådet, ICES.
I Sverige har Havs- och vattenmyndigheten, HaV, det övergripande förvaltningsansvaret för fisket och fiskerikontrollen. De kontrollerar även den mängd fisk som tas i land för att säljas – så kallad landningskontroll. Kustbevakningen, KBV, kontrollerar fisket till sjöss och Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, samlar in vetenskapliga information kring bland annat fiskbestånd i svenska vatten.
*Utkast är den del av fångsten som är oönskad och därför kastas tillbaka från fiskebåten ute till havs. Mindre än 10 procent överlever.
Sverige är inte någon stor fiskenation. Vi importerar drygt 80 procent av den fisk vi äter. Samtidigt exporteras en stor del av den svenskfångade fisken, bland annat MSC-märkt gös, till länder som Frankrike, Tyskland och Holland.
WWF jobbar för en fiskepolitik med långsiktiga hållbara förvaltningsplaner för alla fisk- och skaldjursarter, samt för att få bort skadliga subventioner.
WWFs recept för hållbart fiske är: friska marina ekosystem, god biologisk mångfald och hållbara fiskbestånd.